‐anger, ‐ånger

Fsv. ‐anger, sv. ånger (dial. ‐anger), ‐ång, fvn. ‐angr, Angr, no. ‐anger, ‐ang, ‐angen, ‐ång, fda. ‐anger.

Ordet var redan vid den litterära tidens början dött som appellativ. När‐ mast ett appellativ kommer det i Íslen‐ dingadrápa av Haukr Valdísarson. De två sista raderna i str. 15 skall läsas: þá er angrs eldmeiðir tók reiða ás at drengium ’då guldbrytaren började svinga bjäl‐ ken mot männen’. Angrs eldr är ’guldet’ (som ju doldes i Rhens vatten). Om hur angr kunnat få denna an‐ vändning i en kenning får man besked i en fisl. þula med fjarða heiti, alltså en strof med ord (helt eller nästan ute‐ slutande ortnamn) för fjärdar och vi‐ kar, ord som kunde användas i vers som omskrivningar för vatten o.d.

Två huvudteorier om ordets ety‐
mologi har båda en lång historia: I Erik
Pontoppidans ”Glossarium” 1749 sam‐
manställs angr med da. ”Eng. campus,
depressus” och med grek. άγκος [översatt ”en Dal” men ju också ’armbåge’]. Denna kombination underbyggs av Hjalmar Falk och Alf Torp (NDEW).

Björn Halldórsson ger i ”Lexikon...” 1814 betydelseangivelsen ”locus scilicet angusta, et snævert Sted”. Uttryckligen anslutet till ang‐ ʹtrångʹ, fvn. angr och sv. ånger blir ordet hos L. Diefenbach 1851. För den senare teorin har särskilt I. Modéer (1936) och P. Hovda (t.ex. 1964) gjort sig till talesmän. Efter ingående terrängstudier över hela det skandinaviska utbredningsområdet och överväganden rörande ord‐ bildningen och möjliga ljudutvecklingar har G. Holm (1991) kommit till slutsatsen, att *angr sannolikt är en ra‐avledning till den ie. roten *ank‐ ’böja, böjning’, som också är bas till urn. *anziō‐ ’äng’, grek. άγκων ’armbåge’ osv. *Angraz, *angraR har alltså sannolikt betytt ’vik, fjord.

Terrängordet *angr förekommer i ortnamn längs Norges hela kust från Østfold till Finnmark och i Sverige från norra Uppland (Finnerånger) till norra Västerbotten (Lövånger). Ett troligen hithörande namn finns i Danmark på södra Sjælland (Hvidanger). Däremot saknas ortnamnselementet på Island, med största sannolikhet också på Färöarna, Shetland och Orkney.

Ortnamnselementet har kunnat beteckna vikar och fjordar av de mest olikartade skepnader: stora fjärdar (Hardanger, Malanger), och små vikar (Eftang, Kräkånger), breda, öppna (Leiranger, Bredånger) och smala (Langangen, Toranger), jämbreda (Mauranger, Njutånger) och med förträngningar, t.ex. vid mynningen (Lindanger, Lönnånger), med flacka stränder (Hananger, Musanger, Bremanger) och med branta, höga stränder (Geiranger, Hardanger). Men en stor del av anger‐vattnen är eller har varit smala eller delvis förträngda. Detta faktum kan tänkas bero på betydelse‐ anknytning till adj. urn. *angw‐ ’trång’.

Särskilt i Norge men också i Sverige har angr använts i sjönamn. Till utvecklingen ’vik’ > ’sjö’ kan påvisas flera paralleller. Utvecklingen bör delvis hänga samman med den skandina‐viska strandlinjeförskjutningen, som har förvandlat många vikar till sjöar. Exempel i Norge, på sjönamn på ‐ang‐ är Folangen och Øyangen, i Sverige Tönnånger och sannolikt Ross‐ången, Edånger och Häggdånger.

I Norge uppträder ‐ang i ortnamn (sjönamn) i triaden ‐ang, ‐ung, ‐ing. Mycket tyder på att ett sekundärt, produktivt suffix ‐ang har utvecklats i norska dialekter. Också serien ‐langen, ‐lungen, ‐lingen förekommer i norska sjönamn, men här är utgångspunkten en annan. I gräns‐området mellan Hedmark i Norge och Värmland i Sverige ligger sjöarna N. och S. Aklangen, som är extremt smala och långa och som tydligen har erbjudit fina möjligheter för slädtra‐fiken mellan Kongsvinger (Vinger) och Väner‐området. Dessa välkända sjönamn har givit anledning till uppkallelser av sjönamn i en stor del av centrala Østlandet och i sydvästra Sverige. Också sekundärt ‐lungen förekommer (Oklungen o.d.).

Namnen på ‐anger hör inte till det allra äldsta skiktet av nordiska viknamn, vilket särskilt Oluf Rygh har framhållit. Äldre är i genomsnitt osammansatta namn av typen Hvínir. Men under alla förhållanden bör de tidigaste anger‐namnen dateras till senast vår tideräknings början. Somliga torde höra till vikingatiden (t.ex. vissa i Ångermanland). Men i västra och södra Norge var typen inte produktiv, då öarna i Atlanten (Färöarna, Island osv.) befolkades, eftersom anger‐namn saknas där, trots att terränger lämpliga för ortnamnselementet sanner‐ligen inte saknas. I norra Norge har ‐anger, ‐angen tydligen blivit ett delvis mer eller mindre innehållstomt suffix, som t.o.m. har kunnat läggas till lapska förleder, t.ex. Kjølmangen, sannolikt också Varanger, möjligen också Porsanger. Datering av anger‐namn med hjälp av siffror över strandlinjeförskjutningens hastighet är starkt försvårad av den omständlig‐ heten, att ortnamnselementet så tidigt har kommit att också användas om sjöar.

Vissa forskare har antagit, att angr kunnat åsyfta sund, ”vikar” på land, trånga lokaler av typen pass samt (torr) gräsmark (liksom i sista fallet det sannolikt etymo‐ logiskt identiska ty. Anger). Inga bärande indicier för dylika teorier har framkommit.

Förlederna i anger‐namnen hör till flera typer. Vanligast är att bestämningsleden betecknar något för platsens natur och topografi o.d. karakteristiskt, t.ex. form och storlek eller naturföremål i närheten. Men också ortnamn uppträder ganska ofta, inte minst å‐ och älvnamn, särskilt i Sverige, t.ex. i Njutånger, Tönnånger. Djur‐ beteckningar finns t.ex. i Eftang (elptr ’svan’) och Ulvangen. Ord för växtlighet som är bestämningsleder i anger‐namn är t.ex. eik, lauf, lind. Mansnamn är åtminstone Finnvidher (i Finnerånger, Uppl.) och Herse (i Hersånger, Västerb.).

Flera egenheter i vissa anger‐namns ljudutveckling förklaras bäst om man får anta, att gruppen genomgående (eller ev. med vissa undantag) har haft ursprunglig efterledsbetoning, som ju en stor del av namnen ännu har. Efterledsbetoningen bör sammanhänga med den fonetiska tyngden hos ‐ang.

Anger‐, Ånger‐ förekommer som förled i ortnamn, särskilt i Norge. I vissa fall är

förleden identisk med angr ’vik’ osv. Så i den vanliga typen Ang(er)snes, använt om ett näs vid mynningen av fjärd (med namn på ‐anger). Men inte sällan är Anger‐, Ånger‐ av annat ursprung, t.ex. identiskt med personnamn av typen Arngerd, Arngeirr. I vissa fall kan Anger‐, Ånger‐ sannolikt syfta på tvister eller andra besvärligheter, så i Angersbrekka i Tysnes, Hordaland. Förled är alltså här ett helt annat anger än det terrängbetecknande ordet, nämligen motsvarigheten till sv. ånger ’ruelse’. – Parallellt med ortnamn av typen Nöden, Pinan har detta anger, fvn. angr, ’betryck, pina, sorg, ånger’ m.m., använts som simplex i ortnamnsbildning. Ett så‐ dant namn är sannolikt Angre i Åmotsdal, Telemark, belagt först 1723 och avseende en numera öde gård, vars sista bebyggare har beskrivits som levande under mycket svåra förhållanden.

Många namn på ‐ang(‐), som har antagits innehålla angr ’vik, fjord’, är formellt osäkra, eftersom de är belagda först från en tid, då sekundärt ‐anger (med r i hela paradigmet) har börjat uppträda. Sådana namn är t.ex. Ramnanger i Askøy, Hordaland (Raffnvunge 1522, alltså avledning med ‐ung‐) och Skeljanger i Herdla, Hordaland (a Skæliungi, likaså ung‐avledning). Andra sekundära anger‐namn innehåller gammalt ‐vang, så de många namnen av typen Leikanger. – Med stor sannolikhet återgår den på olika håll i Norge (och i ett par fall på Island) upp‐ trädande typen Einanger, som avser pass mellan ett vattendrag och en (brant) höjd, på äldre *Ein‐gangr, eg. ’gång(bar) för en’, parallellt med fvn. einstigi med samma betydelse.

Däremot har en ingående granskning av tillgängligt material resulterat i ett konstaterande, att en teori om tillvaron av ett med ‐ung och ‐ing avljudande ur‐ gammalt suffix ‐ang måste avvisas. Varken i sjönamn och andra ortnamn eller i nor‐ diska appellativ kan ett dylikt suffix påvisas.

Till namnen på ‐angr ’vik, fjord’ hör inte typen Kaupang. Liksom leidang har kaupang förts till Norge med saken; kaupang återgår på feng. ceápung[gemot] ’marknad’ eller ett däremot svarande kontinentalgermanskt ord. (Leiðang återgår på da.‐sv. ledung, leding, av *leidhunger, *leidhinger.)

Litteratur

Diefenbach, Lorenz. 1851. Vergleichendes Wörterbuch der gotischen Sprache. Halldórsson, Bjórn. 1814. Lexicon Islandico‐latino‐danicum Biörnonis Haldorsonii.
Holm, Gösta. 1991. De nordiska anger‐namnen. (Det Norske Videnskaps‐Akaderni. II.

Hist.‐Filos. Klasse. Skrifter. Ny Serie No. 18.)
Hovda, Per. 1964. Stavanger og nokre andra namn. Stavanger Museums årbok 74.

Modéer, Ivar. 1936. Färdvägar och sjömärken vid Norden kuster. Namntolkningar. Pontoppidan, Erik. 1749. Glossarium Norvagicum.

 

Gösta Holm
(1991; artikeln granskad 2004)

Ladda ner: